ABOUT — ANNIKA NORLIN

Darkest shade of dark.   Jag skaffade mig ett piano. Alla låtar på den här skivan är för övrigt skrivna på piano. Jag började spela något som var så löjligt enkelt att jag nog skulle ha kastat bort det direkt om inte fingrarna fortsatte spela det och huvudet fortsatte gnola det.  
En fin och ganska överväldigande del av att jobba med kultur är alla brev, mail och DM man får av folk. Många mår dåligt. De berättar om sina liv och man står där med ett så stort och fint förtroende som man aldrig riktigt vet vad man ska göra av. Jag ville skriva något för dem, och jag ville också skriva texten också så enkel och öppen att den inte ställde sig i vägen för någon av brevskrivarna. Det var fan bland det svårare jag gjort, strupen kändes blottad.  
Det finns en tanke här som jag själv har hittat nån slags tröst i om jag mått dåligt. Det här kanske inte är den sista, utan den första, sidan i historien om mig. Det kanske börjar här.  

/ ENG: I got myself a piano. I started playing something so simple I probably never would have considered keeping it had my fingers not kept playing it and my head kept humming it.
A lovely, but sometimes confusing, part about being a songwriter is this: people write you letters telling you about their lives and struggles. You get a sense of how bad a lot of people are actually feeling. I always feel very honoured to receive these letters, but it sometimes makes me feel short-handed, like I don’t know how to reply because I don’t know enough about that individual person’s situation, and when I have tried to reply, I’m often left with a feeling that my reply made things worse.
With Darkest shade of dark, I instead tried to write a song reply to all of these people, with a melody so simple and words so open that hopefully everyone could fit into them if they wanted to. There’s a line I find comforting in here, ”This isn’t the last page, but the first, in the book of me” which is a thought I’ve sometimes held on to myself in hard times.   

Annika Norlin: vocals, piano, acoustic guitar 
Andreas Söderlund: piano, acoustic guitar, organ, shaker, tambourine  
Kalle Erkenborn: drums 
Gabriel von Essen: bass
 Janice Kavander: vocals 
Björn Olsson: french horn 
Elias Sahlin: vocals 

Iskandar Komilov, Conny Lindgren, Daniel Migdal, Henrik Naimark Meyers, Martin Stensson, Fredrik Syberg, Anna Stefansson, Lola Torrente, Oscar Treitler: violin 
Tony Bauer, Kim Hellgren, Erik Holm, Emilie Hörnlund: viola 
Pelle Hansen, Filip Lundberg, Kristina Winiarski: cello 
Katarina Lindgren, Walter McTigert: double bass 
String arrangement by Erik Arvinder and Andreas Söderlund. Strings conducted by Erik Arvinder.   

Den sista. I samma andetag som man inser att man vill spendera sitt liv med någon får man också dåligt samvete. Man ser sina fel ur ett långsiktigt perspektiv. Ens sörplande är inte ett enstaka sörplande, utan ens stackars partner ska behöva leva ett liv med någon som sörplar. Behövde sånghjälp av någon som skulle förstå denna blandning av romantik, skräck och buskis och fick hjälp av min egen idol, Mattias Alkberg, som för övrigt sjunger fruktansvärt bra på denna.

/ENG: The second you realise you want to spend your whole life with someone, you also end up feeling bad. You instantly start seeing your faults from a long view perspective. Your slurping is not a slurp, but something your poor partner will have to listen to their entire life. Making out is an absence of your partner EVER getting to make out with someone else than you.  I needed vocal help for this from someone who would get this mixture of romance, horror and comedy, and I am very happy that my own idol, Mattias Alkberg, agreed to sing with me on this one. /

Annika Norlin: vocals, bass 
Andreas Söderlund: acoustic guitar, piano, organ, vocals
Mattias Alkberg: vocals

Hydra. Jag såg en halv dokumentär om Leonard Cohens liv på Hydra. Blev så jävla avundsjuk. Det var vin och sol och konsten framför allt. Såg ner på mina pandemibyxor. Om jag hade tagit mig själv på allvar som en konstnär på sextiotalet, tänkte jag. Hur bra hade jag skrivit då.  
Alla människor har väl tio röster i sitt huvud som skriker samtidigt. Ens personlighet handlar väl om vilken som skriker högst. Försökte mutea alla de andra och endast lyssna på den här rösten en stund. Den var besviken på mig och mina trista val.  
Ja, sedan sov jag lite och så såg jag andra halvan av dokumentären dagen efter, och den handlade om hur dåligt alla mådde som bott på Hydra, särskilt barnen.
 
Helvete vad vi jobbade med denna i studion. Till slut blev det en plusmeny. Det är körer och samplingar och flöjter och saxofoner.  

/ENG: I saw half a documentary about Leonard Cohen’s life on Hydra. Got insanely jealous. All that wine and all that sun, and the art above all. I looked down at my pandemic pants. If I had taken my work as seriously as some of the artists in the Sixties did, I thought. How good a writer would that have made me?
I guess all people have ten voices in their heads, screaming simultaneously. Your personality comes down to which one screams the loudest. I tried to press MUTE on all the other voices, and just listened to this voice alone for a while. That voice was disappointed in me and my boring choices.
A day or so passed by, and then I watched the other half of the documentary. That part was about how fucked up everyone felt who lived on Hydra became during those years. Especially the children.
We worked really hard on this song. It ended up being an all you can eat sort of song: choirs and samplings and flutes and saxophones. //

Annika Norlin: vocals, programming, organ
Andreas Söderlund: vocals, guitar
Nils Berg: flute, saxophone
Kalle Erkenborn: drums
Gabriel von Essen: bass
Janice Kavander: vocals
Andrea Kellerman: vocals
Thomas de Paula Eby: congas, shaker, maracas, claves
Elias Sahlin: vocals

Pengar. Under pandemin tog jag det lugnare än jag gjort på mycket länge. Jag började drömma bakåt i tiden, ovanligt för mig som annars bara vill framåt framåt. Jag drömde om tiden när jag bodde i Stockholm i början av 2000-talet. Gick på klubbar och spelningar. Stod utanför ringen och såg att de skrattade därinne, och jag tänkte att om jag också skrattar nu kanske det verkar som att jag tillhör.  
När jag började släppa skivor var det en mycket surrealistisk känsla av att repen hängdes av för mig, jag fick komma in, in i vip-rummen, in till middagarna. Jag var samma person men helt plötsligt pratade människor med mig som tidigare inte noterat min existens. Jag hade ju hela tiden varit där!  Jag märkte att här inifrån syntes rangordningen inte alls. Man ville helst inte tänka på att den fanns.  Nu är jag nog exakt likadan själv. 

Låten i sig handlar ju inte om detta alls utan om pengar, något mycket mer allmänt och större. Men i alla små världar i världen ser det likadant ut, och det här är bilden som ligger bakom: att stå utanför och titta in, och notera att de där inne aldrig tittar ut.

//ENG: During the pandemic, I worked a lot less than I usually do. I started dreaming about things that happened a long time ago, when I was a young journalist, moving to Stockholm. I remember going to clubs and gigs. They had VIP bars and I remember standing outside looking in. When I started releasing albums, I experienced a very surreal feeling of suddenly being allowed space in these rooms, to these bars and to these dinners. I was the same person, but all of a sudden people spoke to me who before hadn’t noticed my existence. I was there all along! I noticed that from the inside, you didn’t think about the outside at all. We’re just a bunch of friends hanging out! Now, I’m probably exactly the same.

The song in itself is obviously not about this at all but about money, something much bigger. But I guess all the little worlds in the world look exactly the same, and this is the image I use to see what’s happening everywhere: people standing outside looking in, and noticing that the ones inside never look out. //

Annika Norlin: vocals
Andreas Söderlund: piano, bass, synth
Nils Berg: flute
Iskandar Komilov, Conny Lindgren, Daniel Migdal, Henrik Naimark Meyers, Martin Stensson, Fredrik Syberg, Anna Stefansson, Lola Torrente, Oscar Treitler: violin
Tony Bauer, Kim Hellgren, Erik Holm, Emilie Hörnlund: viola
Pelle Hansen, Filip Lundberg, Kristina Winiarski: cello
Katarina Lindgren, Walter McTigert: double bass
String arrangement by Erik Arvinder and Andreas Söderlund. Strings conducted by Erik Arvinder.

Mixed by Andreas Söderlund. Mastered by Hans Olsson.